Otaheiti

Sin första högtidsdag firade Orden i augusti 1844 på en av Snättsundsholmarna. Det skedde med ett stort nattligt ordenskapitel i det fria, med fiske, skämt och lek.

Fiskevattnen kring dessa vackra holmar vid Ångermanälvens södra utlopp hade en stark attraktion på Petri-bröderna. Tanken att uppföra ett enkelt ordenshus på Bockholmen – den yttersta av holmarna och den för ändamålet mest lämpade – låg därför nära till hands. Tanken följdes snart av handling. Redan på högtidsdagen den 3 maj 1845 meddelade Stormästaren att Orden börjat underhandlingar med ägarna om att få köpa eller arrendera Bockholmen.

Vid mitten av oktober 1845 gjorde tolv ordensbröder en utfärd till Snättsundsholmarna. Efter kapitel ombord togs Bockholmen i besittning under musik och kanonad. Ordens flagga restes på högsta punkten och en plats utsågs för ett ordenshus. Under högtidliga ceremonier lade bröderna sedan grundstenen.

Några månader senare – i februari 1846 – ingick Orden skriftligt avtal med Daloms byamän på Hemsön om fri dispositionsrätt under 50 år av Bockholmen mot en årlig avgift av en tunna salt, som markägarna hade att hämta under höstmarknaden i Härnösand. Salttunnan ersattes senare av fyra rdr banco. På Bockholmen uppfördes våren/sommaren 1846 en åttkantig byggnad, som Orden inköpt för 200 rdr rmt av ordensbrodern, sekreterare C A Bergström på Sanna. Bockholmen med ordenshus – som enligt en av de bevarade ritningarna bestod av en samlingssal och två små sovrum samt ett litet kök – kallade man vitsigt för Otaheiti.

Axel Dahlin skriver i sin historik över Sankt Petri Orden:

“Åt denna fastighet skulle så givas namn. Enär ordenssällskapet redan förut vid sina fiskefärder plägat lägra på Snättsundsholmarna, och dessa holmar tillika föreföllo ordensbröderna äga Söderhavets skönhet och ursprunglighet, döptes de till Sällskapsöarna, och då Bockholmen numera blivit den förnämsta bland dem, erhöll den självfallet namnet Otaheiti.”

I en not har tillagts: “Sällskapsöarna voro vid denna tid föremål för mycket intresse med anledning av att Frankrike år 1843 tvungit öarnas infödda drottning Pomare att erkänna dess överhöghet.”

“S:t Petri-bröderna älskade fordom mycket det våta elementet och naturens sköte: dvaldes därför helst på, i eller omkring det förra och slöto sig så innerligt till det senare, att ofta en sten eller tuva på Otaheitis klassiska jord ansågs för en ärofullare och bättre kudde åt en broder av gammalt skrot och korn än den finaste ejderdun under sotad ås.”

Otaheiti lever ännu i Ordens minne och ritual. Av och till under historiens gång har utflykter organiserats för Ordens medlemmar i Otaheiti ande.